Heliga gamla underkläder

Låt mig få en sak ur världen. Jag är inte en religiös kvinna, men jag älskar kyrkor. Jag älskar deras tystnad, och jag älskar att någon en gång lade ner enorm möda på att bygga ett rum för något man inte kan se, men som ändå formar dagarna för otaliga människor som kan. Jag har även  alltid dragits till konsthistoria, och kyrkokonst är en fascinerande genre i sig. Förra vintern befann jag mig på Unterlindenmuseet i Colmar, och stirrade på Jesus gamla underkläder.

Och medan förargelsen stiger inom dig – *hur vågar hon* – låt mig förklara att det jag faktiskt tittade på är ett mästerverk, Isenheimaltaret, målat av den tyske konstnären Matthias Grünewald mellan 1512 och 1516, ursprungligen för ett kloster tillhörande Sankt Antonius. (En liten utvikning för de nyfikna: i Finland har de ett faktiskt uttryck för något extremt gammalt. De säger att det är "lika gammalt som Jesus kalsonger." Så en finne skulle ha förstått min titel direkt, och ni andra får gärna låna frasen med min välsignelse.)

Målningens ämne är naturligtvis inte Jesus gamla underkläder.

Ämnet är Kristi korsfästelse och vad som följde – säkerligen det vanligaste temat i all västerländsk religiös konst. Utan tvekan har kolumnerna jag har skrivit de senaste åren omformulerat hur jag ser på saker, för medan jag beundrade Grünewalds skicklighet, kom jag på mig själv med att studera ländklädet. Det kan vara det mest avbildade plagget i västerländsk religiös konst, och ändå kallar ingen det för ett plagg. *Perizonium*, Kristi ländkläde. I tusentals kyrkor, på tusentals altartavlor, århundrade efter århundrade, samma tygbit runt samma höfter – och ändå, om du frågar någon vad det centrala klädesplagget i kristen ikonografi är, svarar ingen "underkläder", fast det är precis vad det är.

Konsthistorikern Leo Steinberg hävdade i *The Sexuality of Christ in Renaissance Art* (1983) att hur renässansmålarna avbildade tyget inte var slumpmässigt: det glider så lågt att det avslöjar lika mycket som det döljer, och det veckar sig på precis det sätt som skickar ögat dit det inte har något att göra. En tum högre, och bilden skulle vara oanständig. En tum lägre, och det skulle bara vara en naken man.

Det heligaste ämnet i all västerländsk konst vilar på just vad en tygbit lyckas *inte* visa.

Steinberg ansåg detta vara medvetet från målarnas sida, eftersom det bekräftade Kristi mänsklighet. Hans åsikter har sedan dess blivit ogillade, vilket inte alls förvånar mig. När underkläder diskuteras offentligt, eller avbildas, orsakar det anstöt.

Tycker du jag överdriver? Här är ett verkligt exempel, vars fakta du kan kontrollera själv. Efter att Tridentinska mötet fördömde nakenhet i helig konst 1563, sände påve Pius IV målaren Daniele da Volterra för att måla ländkläden över de nakna figurerna i Michelangelos *Yttersta domen*. Mannen gjorde jobbet så flitigt att han gick till historien under namnet *Il Braghettone* – byxmakaren. Tänk på det: en konstnär som framför allt minns för de underkläder han lade till en annan konstnärs mästerverk.

Underkläderna var inte konstens ämne utan en ideologi, målad ovanpå ett färdigt verk.

Censuren fortsatte in på 1600-talet, och en del av täckningen gjordes efter Volterra, så det fanns fler än en underklädesmålare. En del av dessa byxor har sedan dess tagits bort vid restaurering; andra lämnades kvar som bevis på epokens syn på anständighet.

Låt mig återgå till Steinberg, vars tolkning inte är obestridd. Konsthistorikern Charles Hope angrep den till exempel och hävdade att Steinberg ser intentioner där det bara finns anatomi. Och det är just därför dessa verk förblir intressanta: de tvingar betraktaren att bestämma vad de faktiskt ser. Detsamma gäller, precis, för underklädesreklam på 2020-talet. Folk ser vad de vill se. Om *perizonium* målades för att locka ögat, målades Il Braghettone's byxor för att skicka det någon annanstans. Det ena antyder, det andra förnekar, och båda vet exakt samma sak. Skillnaden är inte en fråga om moral utan om ärlighet: det förra erkänner vad det gör, det senare gör det inte.

Vi har vant oss vid att tänka på underkläder som det mest alldagliga föremål man kan tänka sig.

En sak som inte är värd en tanke, en sak som ligger under och glöms bort. Det är bara underkläder. Men tänk ett ögonblick till, och den lilla tygbiten bär på mycket mer: det heliga och det köttsliga, döljande och uppenbarelse, vad vi vågar visa och vad vi inte vågar. Målare har i århundraden vetat vad vi andra låtsas glömma. Att det som är närmast huden aldrig bara är tyg.

Jag har tränat mig i att bygga narrativa broar av lättare material än detta, så i princip skulle texten kunna sluta här. Men det skulle kännas som att kliva av tåget en station för tidigt. För jag har också funderat över materialet i det där ländklädet. Troligtvis var det linne, vilket inte är vad moderna underkläder är gjorda av. På den tiden, och långt efter, var ländklädet tydligen ett vanligt underplagg vars enda syfte var att dölja könsorganen. Det var säkert bekvämt också, eftersom under varma förhållanden håller en välventilerad undersida svetten borta.

Mycket har hänt i underklädernas utveckling sedan dess – och inte allt är bra (kanske skriver jag en separat text om underklädernas historia en dag). Nu när det är sommar på norra halvklotet är fenomenet svettiga ballar återigen aktuellt. Om du inte tänker bära ett ländkläde i sommar, gör ett riktigt bra par boxershorts samma jobb.

Du behöver bara veta var du ska leta.