Det andande plagget

Andningsbart och fuktavvisande. När dessa två vackra egenskaper dyker upp i marknadsföringen av ett plagg har jag lärt mig att leta efter bevisen bakom påståendena. Det säkraste sättet att testa om de håller är att bli genomblöt. Det är inte nödvändigtvis det mest bekväma sättet.

En vän övertalade mig en gång att göra en lång dagstur uppför Lochnagar, en av kullarna i Deeside i Skottland. Jag gick med på det eftersom dagen också skulle avslutas med ett besök på Royal Lochnagar whiskydestilleri, uppkallat efter berget. Eftersom jag gillar att resa lätt stannade jag på vägen ut och köpte en skjorta som skulle fungera både på berget och över ett glas whisky. Jag såldes en rutig skjorta vars miljövänliga kartongmärkning var tryckt med orden fuktavvisande och andningsbar. Den typ av skjorta som bärs av förnuftiga, hälsosamma utomhusmänniskor som sippar en single malt i sin egen ålder vid en eldstad efter en promenad. Det säger sig självt att jag ville se mig själv på det sättet.

Vi klättrade mot toppen. Lord Byron skrev en dikt om berget 1807 där han kallar det "mörka Lochnagar". Jag förstod ordet "mörk" i samma ögonblick som det svarta molnet kom ner och förde med sig åtta timmars regn. Min nya skjorta sög upp vattnet, lagrade det och delade det med mig resten av dagen. På destilleriet frös jag, eftersom skjortan vägrade att torka.

Min nya skjorta sög upp vattnet, lagrade det och delade det med mig resten av dagen. På destilleriet frös jag, eftersom skjortan vägrade att torka.

I slutet av turen tittade en i gruppen på min blöta skjorta och berättade att bergsklättrare har ett talesätt för detta: bomull dödar. Han levererade det med en låg röst som en man som hade känt någon som en gång betalat för ett dåligt klädval med sitt liv. Jag sa att jag tvivlade på att den här skjortan var mördarmaterial. Enligt etiketten var den gjord för just dessa förhållanden. Destilleriguide hakade på och berättade att när John Begg grundade stället 1845 kallades det New Lochnagar. Drottning Victoria och Prins Albert besökte 1848, efter att ha bosatt sig på andra sidan floden vid Balmoral, och efter besöket beviljades Begg en Royal Warrant, och destilleriet fick prefixet Royal. Märket beviljades utifrån. Det antogs inte genom självdeklaration.

Jag gillar berättelser, men jag gillar också fakta. En berättelse kan säga vad den vill om att flytta fukt, men materialet kan inte. Jag kontrollerade materialet i min skjorta: sextio procent bomull. Faktum är att bomull är cellulosa, och cellulosaens yta är täckt av hydroxylgrupper, små molekylära händer som griper tag i vatten och inte släpper taget. En bomullsfiber blir inte våt. Den dricker. Den tar upp ungefär tjugofem gånger sin egen vikt i vatten och håller fast vid det.

Och även om ett plagg inte är fukttransporterande kan vem som helst tilldela sig märket. Ingen extern auktoritet krävs.

Själva fenomenet är vattentätt. År 1718 mätte läkaren James Jurin hur högt vatten stiger i ett smalt glasrör och fann att ju smalare rör, desto högre stiger vattnet. Han beskrev kapillärkraften, som är anledningen till att ett stearinljus lyfter vaxet upp i sin egen låga. (Det är från stearinljusets veke som ordet wicking kommer.) En fiber som vägrar suga in vätska i sig lämnar det omgivande vattnet inget annat val än att vandra längs utsidan, genom de smala kanalerna mellan trådarna, och tunnas ut till ånga tills luften för bort det. Därför försvinner inte svetten. Den får någonstans att ta vägen.

En liten vandring i de skotska högländerna lärde mig att också misstro ordet andningsbart. Det är också en berättelse, och jag behandlar det nu på samma sätt som jag behandlar en person som är mycket bra på att be om ursäkt.

Ett plaggs andningsförmåga har inget att göra med luftflöde. När något kallas andningsbart syftar det på antalet gram vattenånga som passerar genom en kvadratmeter av tyget per dag. Under 5 000 gram per kvadratmeter per dag är en blygsam siffra. Runt 10 000 anses vara bra, över 20 000 räcker för löpning och berg, och de bästa membranen når cirka 40 000. Jag vet, tråkigt men ärligt. Oärligheten kommer in med adjektivet. En skaljacka kan uppvisa fina ångvärden samtidigt som den inte släpper igenom ett andetag av luft. Nätstrumpor släpper igenom mer luft än nästan allt en person kan ha på sig, och ändå har jag aldrig hört någon kalla nätstrumpor andningsbara.

Enligt allmän konvention får alla tyger vars siffra är större än noll kallas andningsbara. Med samma mått andas även en tegelvägg, och konstruktionsingenjörer försäkrar mig att det, tekniskt sett, gör det. En vacker symbol som antyder luftflöde, eller ett trovärdigt märke, säger dig ingenting. Om ett plagg sägs andas, hitta siffran som anger hur mycket vattenånga det passerar.

Jag vill inte demonisera bomull. Bomull är suverän på att absorbera vatten. Det är en svamp. En badhandduk är bomullens livsmål. Felet görs när ord utan underlag trycks bredvid den.

Ett tredje marknadsföringsord kommer att tänka på, ganska lättvindigt slängt: tekniskt.

Det bär på en viss prestandaförbättrande känsla. Det pekar vanligtvis på syntetmaterial, som har sina egna synder, kända för alla som har stått i en billig polyestertröja i en o-luftkonditionerad spårvagn en varm dag. Fördelen är att svetten inte tränger igenom tröjan. Inte ens den upplevelsen berättar hela sanningen om syntetmaterial. Ett tekniskt tyg är ett system av tre saker: polymerfibern, stickningen och passformen. Gör en av dem slarvigt och det finns inte mycket kvar att rädda i de andra två.

Ord som teknisk, andningsbar och fukttransporterande används i underklädesmarknadsföring eftersom de låter som en lättnad. Den verkliga lättnaden ligger i mekanismen, och mekanismen kan kontrolleras. Så nästa gång du letar efter andningsbara underkläder eller fukttransporterande boxershorts, lita inte på vad tillverkaren påstår att de gör. Ta reda på vad fibern faktiskt gör när den möter vatten. Dricker den det, eller flyttar den det vidare?

--

Frasen "bomull dödar" ekade i mitt huvud, så jag undersökte om den stämmer. Enligt experterna är det här som händer. När bomull binder fukt tvingas luften ut, och luft är det isolerande skikt som håller en person varm. Ett genomblött textil flyttar värme från huden ungefär tjugofem gånger snabbare än luft.* Om ett plagg håller kvar vattnet och leder bort värmen, kan den värmeförlust som följer under bergsförhållanden vara dödlig.

Om du hellre vill ha mekanismen än metaforen, går vi igenom plagg för plagg på sidan om tekniska kalsonger.