4 min läsning

Historien bakom namnet

New York, 2014. En morgonrunda i Central Park, fel kalsonger, en vaselintub stor som en kavel och en bar på Wall Street. Därifrån kommer namnet.

En löprunda genom Central Park tidigt på morgonen låter som ett perfekt sätt att börja veckan. Solljus genom träden, reservoaren som glittrar, den där speciella New York-tystnaden som inte alls är tyst men känns så när man rör sig tillräckligt fort.

Rundan borde ge en bild av hälsa, av disciplin, av bästa tänkbara start på en måndag. Vad den inte borde ge är bilden – för alltid inbränd i minnet – av din väns brinnande rumpa.

Sexton kilometer i julivärme, svett och skavande kalsonger kan tända en spektakulär brand mellan skinkorna. Tänk dig ett skrubbsår på knät, fast i rumpspringan. Om det låter härligt kan jag försäkra dig: det är det inte.

Man känner inte nödvändigtvis skavet medan det uppstår. Det är det grymma med det. Friktionen gör sitt jobb tålmodigt, som en byråkrat som fyller i blanketterna för din undergång. Du märker inte den råa biffen som växer fram ovanför rumpan. Men det kommer du att göra.

Han upptäckte det som de flesta gör – i duschen.

Bara sekunder efter att vattnet träffade honom hörde jag något som lät som en P-51 Mustang som startade motorn bakom badrumsdörren. Ett skrik som började i överraskningens lägre register och snabbt klättrade upp i den äkta plågans övre oktaver. Skavd hud och varmt vatten. Den som vet, vet. Den som inte vet kan skatta sig lycklig.

Nå. Skavd rumpa är en skruvad, inavlad kusin från landet till blöjeksem. Och vad använde mamma förr för att få bort blöjeksem? Vaselin. Så vad är botemedlet för en vuxen man med skavd rumpspringa mitt på Manhattan? Precis. Smörj in dig med samma sak och gå omkring och lukta som en jättebebis.

Vi gick till närmaste livsmedelsbutik. Efter att ha rotat i hyllorna med den sortens tysta desperation som bara en man med brinnande rumpa kan uppbringa köpte han den största tuben vaselin som mänskligheten känner till. En tub man kunde använda som vapen. En tub som i fel sammanhang skulle väcka frågor.

Tuben behövde användas regelbundet hela veckan bara för att korta promenader skulle vara möjliga. Vilket för oss till kvällen då allt började.

Vi gick in på en bar på Wall Street. Ett sånt ställe där whiskyn kostar tvåhundra dollar och männen i kostym ser ut att kosta mer. Bankirer, aktiemäklare, folk som flyttar pengar för sitt uppehälle och förväntar sig att omgivningen speglar allvaret i den verksamheten.

Han behövde smörja in sig igen.

Han tog fram vaselintuben ur fickan – höll den som ett basebollträ, för så stor var den – och frågade bartendern var toaletten låg. Hon pekade mot en korridor ungefär sex meter bort. Han skyndade dit med samma brådska som en man vars värdighet redan levde på lånad tid.

Herrtoaletten var för ohygienisk. Självklart var den det. Så han gjorde vad vilken förnuftig människa i kris som helst skulle göra: han gick in på damtoaletten.

Jag borde ha varnat dem. Tre kvinnor i kostym, på väg mot samma korridor med drinkar i handen, mitt i vad som såg ut som en helt civiliserad kväll. Jag borde ha sagt något. Det gjorde jag inte.

Vad som hände sedan tillhör dem och den terapeut de eventuellt har konsulterat sedan dess.

Först kom skriket. Sedan ett till. Sedan ett tredje. Tre kvinnor kom ut från toaletten och såg ut som om de hade bevittnat något som skulle ta år att bearbeta. Hela baren tystnade. Varenda bankir, varenda aktiemäklare, varenda person med ett whiskyglas för tvåhundra dollar vände sig mot korridoren och stirrade.

Bartendern höll händerna för ansiktet. ”OMG”, stönade hon.

Och när de tre bleka kvinnorna hade lämnat platsen och min vän kom ut – vaselintuben i handen, lite lättad och helt utan ånger – bröt bartendern till slut tystnaden.

”Jaha”, sa hon, ”jag tror att the other danish guy ställer till det där inne.”

Vi gick innan polisen kom.

It’s only underwear. Until it isn’t.

Där borde det ha tagit slut. En löjlig historia. En baranekdot för resten av livet. Något att dra fram på middagar när samtalet behövde räddas.

Men historien fortsatte att gnaga.

Inte toaletten. Inte skriken. Delen före – löprundan, skavet, upptäckten i duschen, vaselinet, veckan av försiktiga steg. Det faktum att en enkel morgonrunda hade blivit en veckolång medicinsk händelse på grund av det mest grundläggande felet hos det mest grundläggande plagget.

Vad är livet utan bra kalsonger? Nu hade vi svaret, och det var detta: eländigt, rått och skoningslöst. En vaselintub stor som en kavel och tre traumatiserade främlingar på Wall Street.

Ett år senare började vi designa kalsonger så bekväma att just den här apokalypsen inte skulle hända igen. Kalsonger som gör sitt jobb så bra att du glömmer att du har dem på dig. Som inte skaver, inte kryper upp, inte sviker dig efter elva kilometer när du har fem kvar.

Och när det var dags att döpa företaget fanns det bara ett alternativ. Namnet hade redan getts till oss, av en bartender på Wall Street, i ett kaosartat ögonblick som varken hon eller de tre kvinnorna någonsin kommer att glömma.

the other danish guy.

Född ur den värsta löprundan i någons liv. Byggd så att ingen annan ska behöva gå igenom den.

Vilket är ditt första val för dagen?