Som dina underkläder, så även din dag

När Fars dag närmar sig (i Finland) känns det nästan naturligt att prata om män och om pappor. Och om hur faderskap brukar representeras.

Under Facebooks guldålder brukade flödena på Fars dag svämma över av bilder på perfekta pappor, perfekta barn, perfekta familjer. Man ser fortfarande en del sådana inlägg, men inte alls lika många. Om de var menade att säga, ”Titta, så här ser en bra dag ut,” betyder deras försvinnande att om det inte publiceras någonstans, var det ingen bra dag?

Jag tvivlar på det.

Därför dras jag till män som inte publicerar om sitt morgonkaffe eller sin plats i business class, som inte basunerar ut varje tanke online. De som helt enkelt stiger upp, tar på sig kalsongerna och gör sig redo för dagen.

De pratar inte om resiliens. De har det.

Jag har kommit att tro att storhet ofta ser ut så här: vardagligt, stadigt, obemärkt. Världen må dyrka spektakel, men det som faktiskt håller ihop den är att bara finnas där genom små, ofta osynliga handlingar.

Fixa julbelysningen barfota i den våta novemberträdgården. Vada ut i en iskall sjö för att dra i land båten utan ett ord, men med ett leende. (Och ingen tar en bild av det. Därför är bilderna som medföljer denna artikel AI-genererade – deras karaktärer är virtuella modeller från The Other Danish Guy.)

Det är inte hjältemod. Det är närvaro.

Och jag vill tro att det är vad de flesta pappor – åtminstone de som gör sitt bästa – är gjorda av. Inte alla, inte hela tiden. Men tillräckligt för att deras barn ska minnas känslan av trygghet som kommer av att de helt enkelt finns där.

Vilket för mig till något jag har funderat på: Hur pratar vi om trygghet och närvaro i en värld som verkar ha tappat balansen?

Vissa verkar övertygade om att livet händer dem, att världens orättvisa har byggt en permanent mur mellan dem och lyckan. Sedan finns det de som vet att livet händer genom dem, inuti dem. De har slutat skylla på vädret, chefen, regeringen eller de passerande åren. De förbereder sig bara. Och börjar om.

Det är självförtroende.

Tänk om sann tillit helt enkelt är det: att välja att inte gömma sig bakom omständigheter eller att utlokalisera skulden, utan att sluta fred med sig själv, med skelett och allt.

Någon uttryckte det en gång så bra: självförtroende är förmågan att leva med sina spöken – de mörka hörnen, de dåliga valen – för att man redan har mött dem. De finns, men de definierar dig inte längre.

Psykologer har till och med ett namn för denna jordnära grund. Martin Seligman kallar det flourishing, det ögonblick då en person tar ratten i sitt eget liv och slutar söka sig själv i andras åsikter. Albert Bandura kallade det self-efficacy: tron att vi kan agera, och att våra handlingar spelar roll.

Utan självförtroende förblir vi fångade i rädsla och skam. Med det agerar vi annorlunda. Vi ansluter annorlunda. Vi lever annorlunda.

Verkligheten förblir dock vad den är:
En parad av galna världsledare.
Morgnar som börjar för tidigt.
Omaka strumpor.
Dagar som kräver mer än vi förväntade oss, oväntade utmaningar vi aldrig såg komma.

Ändå kan vi möta det med nåd. Genom att vara närvarande, förbereda oss och visa oss.

Och det tar oss tillbaka till Fars dag. Varje år får fäder samma oinspirerade presenter: strumpor, muggar, kalsonger. Men kanske i år kan vi se saker från en annan vinkel.

Det handlar egentligen inte om kalsonger. Det handlar om ritualer.

Och som det visar sig har psykologer en hel del att säga om ritualer också. Psykologerna Michael Norton och Francesca Gino bad en gång människor att utföra eller föreställa sig att de utförde små ritualer efter smärtsamma upplevelser. Enkla gester som att riva ett papper, tända ett ljus.

De som utförde ritualerna rapporterade mindre sorg, mer kontroll och en starkare känsla av känslomässig återhämtning än de som inte gjorde något. Ritualerna fungerade även när människor inte trodde på dem, vilket visar att de inte handlade om vidskepelse, utan om struktur och syfte.

Ritualer förvandlar hjälplöshet till handlingskraft. De ger form åt kaos och skapar ett ögonblick av "jag kan göra något", även då den större bilden förblir oförändrad.

Så här är ett litet förslag:
Nästa gång du tar på dig kalsongerna, ta en sekund för att påminna dig själv –
Jag kan inte välja mina omständigheter, men jag kan välja hur jag möter dem.
Jag kan inte kontrollera vad andra gör eller tänker, men jag kan kontrollera hur jag svarar.

Och kanske det bästa ögonblicket att komma ihåg den sanningen är i dagens första val: i den privata, universella ritualen att klä på sig.

Du kan till och med göra det till ett experiment: Köp din far ett par kalsonger. Berätta den här historien för honom. Se vad som händer.

Du kanske säger, ”Det är bara kalsonger.”
Precis.
Tills de blir det första lagret av självförtroende –
dagens första lilla beslut:
att vara närvarande, att vara äkta, och att börja om.

Som dina kalsonger, så även din dag.

För den som är intresserad av självförtroende och ritualer, vidare läsning:

Seligman, M. E. P. (2011). Flourish: A visionary new understanding of happiness and well-being. New York, NY: Free Press.

Bandura, A. (1997). Self-efficacy: The exercise of control. New York, NY: W. H. Freeman.

Norton, M. I., & Gino, F. (2014). Rituals alleviate grieving for loved ones, lovers, and lotteries. Journal of Experimental Psychology: General, 143(1), 266–272.
 
Hobson, N. M., Schroeder, J., Risen, J. L., Xygalatas, D., & Inzlicht, M. (2018). The psychology of rituals: An integrative review and process-based framework. Personality and Social Psychology Review, 22(3), 260–284.